Är han medveten om det?

Vissa dagar är allt enkelt. Andra dagar. Dagar som den här är det inte lika enkelt. Även om jag försöker intala mig själv att allt är bra så inser jag att det inte är det, egentligen. Mitt största problem är att jag inte anförtror mig till den jag borde. Till den jag kallar för mannen i mitt liv. Jag törs inte för jag är rädd, så jävla rädd. Att han inte ska älska mig trots att jag tvivlar på livets goda ting ibland. För att jag ibland har alldeles för lätt att dras med i det dåliga. För lätt att se det dåliga mer än det som är bra. Rädd för att ingen tar emot mig om jag skulle falla i en nedförsbacke. Rädd för att Han inte skulle vilja ta emot mig. Hur hanterar jag det? Om fallet skulle vara så? Så vet jag att jag skulle överleva det. Det vet jag. Hur bra jag skulle må inombords det är en annan fråga? Den största frågan är om han är medveten om vad jag är beredd att ge upp bara för att jag vill vara med honom och ingen annan. Han har redan allt det där andra. Och det är hans, men om vi någonsin går isär är allt hans. Och jag kommer stå ensam kvar utan någonting, ingen familj eller några barn som hjälper mig uppför trappen eller skjutsar rollatorn när jag själv inte orkar. För det har jag gett upp bara för att få vara med just honom. Är han medveten om det?