Närhet?!

Det tränger sig på och jag behöver närhet. Mörkret ensamheten och de dåliga tankarna...
De fula tankarna som jag inte borde tänka eller får tänka. De där som säger hur värdelös jag är, att jag inte duger eller räcker till. Att det bara är de gamla spyorna som duger åt mig. Att jag inte är värd mer än så. Även om jag egentligen vet att jag är det så kan jag inte låta bli att känna det så. Det handlar inte om vem. Det handlar 0m mig. Hur jag känner och har kännt de sista åren. Perfekt kan ingen vara men jag gör allt för att komma så långt bort från det som möjligt. Gör mig själv ful och knäpp. Beter mig som en ... bara för att inte vara duktig och fin eftersom det inte är min "grej". Jag är det svarta fåret som aldrig gör rätt och så kommer det alltid att vara. Den som gör fel val i livet. Faller för fel sorts karlar, tar fel sorts beslut, tycker fel, beter mig på fel sätt osv. osv. osv. Den som aldrig kommer lyckas med något !

Värdelös helt enkelt och det äter upp mig innifrån och ut. Hjärtat som bara rusar och jag som inte har någon ro i kroppen. Sömn är obefintligt, slumrar möjligtvis men djupsömn existerar inte och snart kommer bubblan spricka och jag rasa igenom. När kroppen inte får sömn, mat eller fysisk närhet det är då jag klappar igenom och de dåliga tankarna kommer.
Jag känner att jag helst bara vill bort till en annan värld.
Alkohol dämpar ångest fin fint tillfälligt. MEn inte i det långa loppet och jag har ingar pengar så det är väl bara vänta på det dåliga.

Känner mig så fruktansvärt ensam och de jag umgås med håller jag på att ge ett nervsammanbrott för jag är så intensiv. Orkar inte vara ensam men ändå så måste jag.
Var är alla ?!
Alla jag behöver för att orka.
Varför svarar ingen när man ringer?!
Alla jag behöver få ventilera och prata vardagsbekymmer med.
VArför varför varför varför varför?
Frågan borde förbjudas !

Skolan går åt helvete men jag orkar bara inte...
Inte länge till.
Känner hur allt bara rasar under mina fötter hur jag tappar balansen och inte orkar hålla mig uppe och stadig längre. Hur jag behöver hjälp för att orka mig upp på linan igen. Hur jag behöver någon som ser hur det står till och ger en värmande kram utan att prata eller fråga. Någon som bara håller om mig och håller mig hårt så jag får ro för en liten liten stund.