BLÄ !

Är det bra eller dåligt?
Vad ska man svara på en fråga man inte ens vet svaret på. Så länge jag slipper pressen så känns det som att det är bra. Men så fort det det minsta lilla blir lite snett så rasar hela min värld och det känns som att jag aldrig kommer orka ta mig upp.
Jag är på kanten står och vaggar fram och tillbaka. Helst av allt hade jag bara stuckit bort från verkligheten. Oslo sa mig först JA JA JA !
Men nu när jag tänker efter. Kommer det bli bättre där? Jag vill tro det. Men törs jag chansa. Har jag min Lina så gör jag det men jag är inte lika modig som henne. Jag for en gång själv och jag vill inte göra det igen. Stockholm verkar det inte bli något av. känns inte aktuellt längre. Vet inte varför men det känns bara inte rätt längre, jag vet inte varför för jag var så jävla taggad. Men det var som att allt bara rann ur mig när det inte gick min väg med något i våras. Allt eller jag nästan åtminstone har bara skitit sig och jag har varit i behov av sällskap. Har inte klarat av att vara själv. Bara tanken gav mig spunk.
Men jag kanske är på bättringsvägen för nu är jag ju själv. Sitter i min lägenhet jag och Tuff en fredagkväll. Jippie !
Det värsta är att det är så många som ringer och vill ha med en på allehanda upptåg.. . eller var det det att det inte är någon sm gör det alla är med sina familjer och respektive och här sitter jag och min hund.
Inte för att det heller är så tokigt men börjar bli less på det dag, efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år...

Och NEJ jag vill INTE bli ihop parad med allehanda töntar bara för det.
Och defnitivt inte bli presenterad för en massa töntar och ta i hand och låtsas.
Är så less på alla "spontana" ihopparningsförsök av mig och ja you fucking name it.
Inte ens det tror folk att man klarar själv. Är det konstigt att självförtroendet bara körs ännu mer i botten. När ens vänner tom. inte tror att man fattar något.

- Nej men vilken slump var ... också här deeeet visste vi inte. fnitter fnitter fnitter...

Åhh nä nu ger jag upp det här blev bara mer upprörd av att skriva. Och kommer aldrig att sluta kommer bara komma på en massa fler saker och fel på allt och alla.

Varför känns det ibland som att man bara ger och ger och ger men inte får något tillbaka?