Förstör mig

fast jag vet att jag inte ska ta åt mig så gör jag det ändå...
Jag känner mig värdelös och och otillräcklig !
Kommer jag nånsin duga ??
Kommer jag nånsin få känna den där känslan??

Tror inte jag vill det ens...
Jag mår bättre som det är nu säger ni.
Men ni har så jävla fel... Ni säger att ni vet hur det känns
Ni lever inte i min värld. Ni känner inte mina känslor lika lite som jag känner era...

Det skär i mitt hjärta varje jävla gång jag inser sanningen !
Det är inte såhär jag vill leva mitt liv...
jag vet att alla andra inte är lyckliga men jag vet att det liv jag lever nu inte är något värt !
Ska jag fortsätta känna såhär vill jag inte längre...

säger som min älskade älskade syster yster säger i sin dikt:

Förstör mig
Förstör mig
Inifrån och ut
Riv sönder min själ
Låt det aldrig ta slut
Förstör mig Förstör mig
Sakta ska det gå
Slit itu mitt hjärta
Se det sluta slå
Förstör mig
Förstör mig
Lek med min kropp
Fysisk kontakt
Verkar göra dig gott
Förstör mig Förstör mig
Bara ta och hånle
Ty psykisk smärta
Är allt du vill ge
Älska mig Älska mig
Allt jag begär
Ty min kärlek till dig
Är det enda jag bär ...

Men det är för mycket begärt...
Inte ens fysiskt kontakt kan längre dämpa min ångest...
Ser bara alla runt mig och jag som står där ensam.., Jag finns där men ändå inte

ensam men ändå inte...
Tusen människor men ingen som ser min smärta
ingen som kan hjälpa mig upp...
Jag har kommit så långt att jag försköer dämpa min ångest med alkohol men det funkar inte... vad ska man ta till då?
Amfetamin och E ger en bara mer ångest i efterhand och kostar så jävla mycket !!

Känner mig så ful, äcklig och värdelös...

riv ut mitt hjärta och slit sönder min själv det är det enda jag är värd !
Är det så här jag ska känna??
Är det här verkligen mitt liv??
Jag önskar inte det vore någons !
Jag behöver så jävla mycket närhet men det finns inte.
Inte den sorten som jag behöver.
Jag är inte värd den...
För hade jag varit det hade jag åtminstone fått känna av den nån gång !
Men jag har inte det då kan jag väl ändå inte vara värd den?

finns det någon som kan repsektera mig och mina känslor?
tror det är meningen att ajg ska vara såhär hela mitt jävla iv...
Ni får säga vad fan ni vill men snart är jag borta orkar inte leva i den här bubblan...
Alla tror att det är hyfsat men det är värre än så.
Varj dag är en kamp för mig. En kamp om att orka gå vidare.
Stänger in mig i mig själv och låtsas om att allt är bra...
Ni tror men ni vet inte...
Ju bättre ni tror att jag mår ju sämre är det med både mig och min självkänsla!
för jag är som sagt inget värd...