ni får säga vad faaaan ni vill

Det finns inte ens tårar kvar. Allt som händer när jag skakar och hjärtat rusar.
Vad är det som händer med mig och min kropp...
Det känns som att jag är fånge i den som att jag inte kan göra något för att komma ut
Ska vara på jobbet på 45 minuter och jag har inte ens tordats titta ut genom fönstret.
Och det känns inte som att jag kommer orka göra det heller. Jag behöver något som lugnar mina nerver och ni får säga vad faaaan ni vill MEN de där tabletterna, knarket kalla de för vad fan ni vill de är så jääävla skööööööna man slipper tänka på verkigheten och det håller borta ångesten åtminstone för en stund. Jag vet inte ännu hur jag klarade mig genom natten och gårdagen det är som en dimma. Svart bara svart och ingen förstås och jag kunde inte uttrycka mig heller det bara gick inte.

Ni skulle inte förstå och det är inte på grund av någon annan utan bara och endast på MIG SJÄLV För att jag är så äcklig och allt ni kan tänka er att säga är.
"Men ge dig nu Marion så är det inte".

But I´m sorry to say that´s fucking reality, I´m discusting.

Måste fara dit bort nu men det srkämmer mig ! Jag vill samtidigt som jag inte vill. Jag vill bara få mina Imovan, Still Nocht och kanske nåt som dämpar ångesten.
Ett freak ? Jag vet men vad ska man göra när man inte ens orkar med sig själv. När man går in i en roll för att orka. För att få tiden att gå.

Dum som jag var öppnade jag mig men det var sista gången ALDRIG ALDRIG ALDRIG igen. Tänker inte utsätta mig själv för det fler gånger. Jag har börjat inse nu att det var nog inte
meningen att jag skulle komma hit egentligen. Jag säger som min "älskade vän"

Vi är inte här egentligen utan vi har levt våra liv och de som var "goda" blev änglar och vi andra vi hamnade i helvetet. så vi får leva om våra liv men genomgå smärtan vi skulle gnomgått i våra riktiga liv !

Kanske ingen som hängde med men ag förstår. Trodde inte på den teorin innan men nu har jag börjat tvivla.
Är det såhär livet ska se ut för alltid och evigt så ger det inte mig särskilt mycket hopp...
Det ger mig ännu mer ångest. Orkar inte tänka en dag framåt men jag tänker tio år och jag ser mig sittandes på samma fläck i sama slitna jävla tröja med samma fruktansvärda ångest fast ändå ännu värre änu nu.
Jag kommer sitta där helt själv, jag, jag och bara jag !

Vill aldrig mer utsätta mig för närhet det förstör bara och förgör.
Jag måste ha varit en riktigt elak människa i mitt förra liv.
Jag måste ha sårat många genom det livet. Kan aldrig ha kännt ensamhet.

Men det gör jag nu så fruktansvärt ensam och tom
Vet bara att jag vill få något vad som helst som tar bort den här ångesten.

Nu förstår jag dig mitt aLLt jag förstår att du bara ville försvinna. Det är allt jag vill just nu
Det finns inget jag hellre vill än att bara få försvinna bort och aldrig aldrig aldrig komma tillbaka.

Vad har jag att komma tillbaka till?

Ingenting !

Nu måste jag gå. Sätter på masken, skalet och det andra. Sminkar, fixar och Voila !
Vi ses sen.
Jag, Du och Ångesten !