Jag trodde nog inte att det skulle vara möjligt men fan så ont jag har i mitt hjärta. Det skär, svider och känns som att någon sakta men säkert sliter ut det med järnklor utan bedövning. Utan att jag egentligen vet någonting alls. Allt kanske bara är ett enda stort missförstånd när jag inser att jag inte heller kan ha det som det är nu. När man inser att man måste ge upp, ge bort något man precis funnit. Kanske det är så att man inte är värd mer än så. Men det som stör mig mest är att jag tillät mig själv falla. Jag höll mig en tio veckor sådär men sen pang sa det låg jag där naken uppfläkt med känslorna andandes utanpå den svettiga huden och insåg att det jag hade framför mig är något jag tycker om, riktigt mycket, farligt mycket. Svartsjuka har aldrig funnits i min värld och helt plötsligt, helt utan orsak känns det som att jag blir tokig, går sönder i tusen bitar av att inte få veta. Det känns som att jag tar bilen som står här nere och kör, kör, kör, kör dit vägen leder mig. Var den leder vet vi nog allihop eller jag vet var den leder. Den leder någonstans där jag kommer mötas av en dörr där någon annan kanske öppnar. Det orkar inte jag.
Jag har aktat mig för att släppa in något, inte ett uns, hård som betong, bestämd att aldrig mer utsätta sig för risken att ens känna en gnutta besvikelse. Inte ta något på allvar, bara flumma rung. Vem vet kanske jag har sårat som jag hållt på, men jag har sakta men säkert som en mussla öppnat mig mer och mer. Det hårda har blivit mjukare och mjukare, innan jag åkte var jag mjukare och mer formbar är skumgummi. Var det någon som märkte att jag log lite extra, trippade lite extra, var lite gladare än vanligt, såg framemot konstiga saker, svävade på rosa moln när sms från någon landade i inkorgen, fick ångest när jag tänkte på att åka bort från något som börjat växa och gro inom mig?