Jag vet inte vad eller varför men det växer och gror inom mig. Som cancerceller som förökar sig ohämmat. Vissa dagar fungerar allt klockrent men sen kommer det vissa som drar ner mig. Totalt, fullkomligt och den där känslan, trycket i bröstet och andningen som ligger utanför kroppen i något sorts hyperventilerande läge. Känslan av otrygghet...
Jag vet precis vad jag behöver och vem jag vill ha. Vem som skulle kumma få mig att känna mig trygg. Med hans starka armar om mig skulle inte alla problem försvinna men många skulle nog inte upplevas som lika tunga. Han har fångat inte min desperata längtan utan snarare hela mig genom att bara vara. Bara sådär över en helg. Vi får se, jag hoppas samtidigt som jag försöker bädda för lugnet innan stormen. Utifall att det blir som det brukar med konstiga jag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar