Ensam är bäst.

Inser att jag nog ska och bör vara ensam. Inser det när jag börjar greppa efter halmstrån och kommer på mig själv. Inser att jag inte vet vem jag är om det kommer någon och försöker knäcka min nöt. Jag vet vem jag är som bara jag. Men vem är jag med någon? För någon? När jag tappar bort mig själv och springer iväg i tanken. Alldeles för långt bort, för fort. Det fungerar snuskigt bra tills det blir lite mer, lite djupare, lite för mycket av förväntningar från alla andra utom mig själv. Det fungerar till jag börjar fundera djupare. Visst saknar jag någon/något ibland på tisdagkvällar. Alldeles tokigt mycket vissa tisdagar. Men nästa vecka är det helt plötsligt inte lika viktigt. Närhet vill vi alla ha, den som påstår annat ljuger!