Ingen vet

Som vanligt vet ingen det egentliga skicket. Det är åt skogen men det måste få vara det. Skalet är hårt och stabilt överallt utom här. Min anonyma ventilationsplats där jag får spy min riktiga galla. Gallan om hur lite värd jag är, den om hur någon aldrig någonsin kommer vilja ha mig för den jag har, den om hur jag är less på att alltid komma på andra plats, den om hur ledsen jag egentligen blir innerst inne utan att visa det utåt för att ingen ska få tro att dem kan knäcka mig känslomässigt. Spöa mig fysiskt, jag tar emot tills jag dör. Men den psykiska den där som inte läker...!