Längtans längtan

Känslan av att vilja något så det gör ont i en. Känna hur ångesten växer och sakta äter upp en för var dag/vecka/månad/år som går. Inte för att den du lever med är eller känns fel. Utan för att man vill olika saker i livet med livet. Allt känns så overkligt. När man väl träffar den man vill ska vara och kallar Mannen i sitt liv och vill dela sitt liv med så ska det såklart inte få vara bra ändå...

Jag vill något han inte vill. Jag ger hela mig, hela mitt liv, men det är just honom jag vill dela livet med. Ingen annan. Men vill jag verkligen slå in min önskan i en ask och kasta den i Atlanten för att aldrig se den igen? Allt det för att få vara med honom. Överallt kastas det i ansiktet på mig. I form av frågor, hintar, blickar, förslag, taggningar. Jag vill så gärna bara säga som det är. Men då blir det verkligt på något sätt. Verkligt att det aldrig kommer bli så eller att jag aldrig någonsin kommer få dela det jag så gärna vill med han som jag kallar för Mannen i mitt liv. 

Att behöva hålla det som en ful smutsig hemlighet gör det bara ännu jobbigare. Det är inte mitt val. Det är hans och ändå är det jag som känner mig ful, äcklig, värdelös, otillräcklig. Hade jag bara varit lite mer allt det där som man ser/hör/läser om hade han kanske ändå velat. Som i alla happy endings där man kan tänka sig att ändra sig för att den man älskar vill något sååå gärna. Men det kommer inte bli så. Samtidigt som tiden bara rinner iväg. Livet...

Står och tittar på livet från utsidan. Det var inte såhär det var meningen att det skulle kännas. Är det verkligen såhär det ska kännas resten av livet. Tomt, tomhet, ensamhet, förtvivlan och inre panik? Livet som springer ifrån en 

Är han medveten om det?

Vissa dagar är allt enkelt. Andra dagar. Dagar som den här är det inte lika enkelt. Även om jag försöker intala mig själv att allt är bra så inser jag att det inte är det, egentligen. Mitt största problem är att jag inte anförtror mig till den jag borde. Till den jag kallar för mannen i mitt liv. Jag törs inte för jag är rädd, så jävla rädd. Att han inte ska älska mig trots att jag tvivlar på livets goda ting ibland. För att jag ibland har alldeles för lätt att dras med i det dåliga. För lätt att se det dåliga mer än det som är bra. Rädd för att ingen tar emot mig om jag skulle falla i en nedförsbacke. Rädd för att Han inte skulle vilja ta emot mig. Hur hanterar jag det? Om fallet skulle vara så? Så vet jag att jag skulle överleva det. Det vet jag. Hur bra jag skulle må inombords det är en annan fråga? Den största frågan är om han är medveten om vad jag är beredd att ge upp bara för att jag vill vara med honom och ingen annan. Han har redan allt det där andra. Och det är hans, men om vi någonsin går isär är allt hans. Och jag kommer stå ensam kvar utan någonting, ingen familj eller några barn som hjälper mig uppför trappen eller skjutsar rollatorn när jag själv inte orkar. För det har jag gett upp bara för att få vara med just honom. Är han medveten om det?

När livet inte blev som man trodde

Tänk om saker och ting vore enkelt. Tänk om livet vore enkelt. Eller om det åtminstone skulle få flyta. Jag vet att jag hat stort ansvar över mitt egna liv. Men jag vet också att jag inte passar in. För hade det varit så hade inte livet sett ut som det gör nu. Det känns hemskt och säga att jag är besviken på mig själv, besviken på omgivningen och besviken på livet. Mitt liv är min brors dotter och han. Och utan de vore jag ingenting. 

Fuck with my family, you fuck with ME!!

Magkänslan ska man aldrig gå emot även om man ibland önskade att den vore fel. Jag önskar både honom och mig så mycket mer. Vi är värda det bästa. Någonstans måste det finnas. Någonstans måste cirkeln slutas. Jag säger inte att den ska vara rosa och skimrande, men åtminstone få vara beige och halvgod/bra och inte ständigt ond, dålig, mörkgrå i nyansen och alltid sakna den där sista biten, låset på kedjan. BigBro, mitt aLLt. Skulle gå genom eld för dig. Den som jävlas och förstör för dig. Jävlas och förstör för mig. Och det gör man inte ostraffat! Punkt!!!

Dåtid till nutid och tvärtom

Det hände något. Gick från kall till varm för att återgå till kall. Hårdare än sten. Osårbar.  Du kommer aldrig komma åt mig. Inte ens om du försöker. Ingen kan någonsin komma åt mig som de gjorde de första fyra månaderna under högstadiet i sjuan. Tänk att det sitter i fortfarande nästan tjugo år senare. Se er inte som förlåtna. Men jag önskar för allt i hela världen att era barn slipper utsättas för det som ni utsatte mig för. Speciell och egen. Men det är sån jag är, den jag är. Även om jag i era ögon inte var lika mycket värd. Så ska ni veta att jag trots era hån överlevt. Och kommer överleva. Så egentliigen borde jag tacka er. Utan er hadejag aldrig fått insikten om att jag faktiskt har något mer än er. Ryggrad ochsjälvständighet. Något jag hoppas att era barn får, till skillnad från er.

Ingen vet

Som vanligt vet ingen det egentliga skicket. Det är åt skogen men det måste få vara det. Skalet är hårt och stabilt överallt utom här. Min anonyma ventilationsplats där jag får spy min riktiga galla. Gallan om hur lite värd jag är, den om hur någon aldrig någonsin kommer vilja ha mig för den jag har, den om hur jag är less på att alltid komma på andra plats, den om hur ledsen jag egentligen blir innerst inne utan att visa det utåt för att ingen ska få tro att dem kan knäcka mig känslomässigt. Spöa mig fysiskt, jag tar emot tills jag dör. Men den psykiska den där som inte läker...!

Ensam är bäst.

Inser att jag nog ska och bör vara ensam. Inser det när jag börjar greppa efter halmstrån och kommer på mig själv. Inser att jag inte vet vem jag är om det kommer någon och försöker knäcka min nöt. Jag vet vem jag är som bara jag. Men vem är jag med någon? För någon? När jag tappar bort mig själv och springer iväg i tanken. Alldeles för långt bort, för fort. Det fungerar snuskigt bra tills det blir lite mer, lite djupare, lite för mycket av förväntningar från alla andra utom mig själv. Det fungerar till jag börjar fundera djupare. Visst saknar jag någon/något ibland på tisdagkvällar. Alldeles tokigt mycket vissa tisdagar. Men nästa vecka är det helt plötsligt inte lika viktigt. Närhet vill vi alla ha, den som påstår annat ljuger!